Förebyggande av trombspridningsstadiet

Det råder ingen tvekan om att utvecklingen av antikoagulantia direkt har främjat behandlingen av DVT.Antikoagulantbehandling kan förhindra uppkomsten av tromb, hämma spridningen av tromb, underlätta autolys av tromb och rekanalisering av lumen, lindra symtom och minska förekomsten och dödligheten av lungemboli.För närvarande inkluderar antikoagulantia främst heparin, lågmolekylärt heparin, warfarin, rivaroxaban och dabigatran.Var och en av dessa läkemedel har sina egna fördelar och nackdelar.Jämfört med ofraktionerat heparin kan lågmolekylärt heparin subkutant eller intravenöst minska dödligheten avsevärt.Bland de orala antikoagulantia används warfarin i stor utsträckning på grund av dess låga pris, exakta antikoagulerande effekt inom det effektiva behandlingsintervallet (kräver att det internationella standardiserade förhållandet är mellan 2 och 3).Men eftersom warfarin påverkas kraftigt av maten är det lätt att få komplikationer som otillräcklig antikoagulering och blödning, och det är nödvändigt att övervaka koagulationsfunktionen regelbundet.På senare år har ett stort antal nya antikoagulantia dykt upp i sängen, såsom rivaroxaban, dabigatran, apixaban, etc. den antikoagulerande effekten är korrekt, blödningskomplikationerna minskar och det finns ingen anledning att kontrollera koagulationsfunktionen igen.

För närvarande föreslår vissa forskare att läkemedelsbehandlingen kan delas upp i två stadier enligt tidsindelningen på 3 månader: det första stadiet kallas det initiala aktiva behandlingsstadiet.Det utförs huvudsakligen inom 3 månader efter den initiala debuten av dvt3, och det andra steget kallas det uppföljande återfallsförebyggande skedet, som utförs 3 månader efter det första steget av behandlingen.Accp9-riktlinjerna rekommenderade först nya orala antikoagulantia.I den 10:e upplagan av American College of Chest Physicians (ACCP) riktlinjer är den största skillnaden från tidigare att nya orala antikoagulantia (noac), såsom faktor Xa-hämmare (rivaroxaban, fondaparinuxnatrium, etc.) och faktor IIA-hämmare ( dabigatran, etc.) används som förstahandsval för behandling av VTE.Antikoagulantbehandling har en bestämd effekt, minskar avsevärt blödningskomplikationer och kräver ingen omprövning av koagulationsfunktionen.Det främjas ytterligare hos vanliga patienter.Nya antikoagulantia kan i allmänhet undvika återfall av DVT hos 80 % ~ 92 %.

Begränsningen för enbart antikoagulantiaterapi är att även om antikoagulantiabehandling ofta används för att minska trombosrecidiv och skydda venklafffunktionen, kan den inte lösa upp tromben snabbt.Självclearing av trombos observeras sällan hos patienter med iliofemoral ventrombos, och kvarvarande trombos kan leda till venös klaffskada och obstruktion av utflödeskanalen, vilket är orsakerna till den höga incidensen av post-trombossyndrom (PTS).En observationsstudie av förekomsten av PTS efter DVT-antikoagulantbehandling visade att incidensen av PTS var cirka 20 % ~ 50 %, förekomsten av venösa sår i nedre extremiteter var 5 % ~ 10 % och förekomsten av venös claudicatio var 40 % efter 5 år.Cirka 15 % av patienterna hade rörelsestörningar, och livskvaliteten för 100 % av patienterna minskade i varierande grad.